Sök

The guai guai

Den osynliga gruppen

Häromdagen bjöd vi ett par på lunch hemma hos oss. Paret har nyligen flyttat hem till Sverige efter att ha bott fyra år i London. En sak som mannen i paret lade märke till var att Stockholm känns mer internationellt än förut, och han trodde att det kommer att bli mer och mer internationellt. Sedan lade han till, med en ganska föraktfull ton, ”vissa kommer gilla det, andra inte”.

Det fick mig att tänka på hur man brukar beskriva situationen just nu med Brexit, Trump och de främlingsfientliga krafterna i Europa. Läser man t ex The Economist så finns det en konfliktlinje/två grupper. Grupp ett består av utbildad, världsvan medelklass som främst får fördelar av globaliseringen. Nyckelord: öppenhet, rationalitet, generositet. Grupp två är helt enkelt förlorarna, de som har svårt att hänga med, de arbetslösa. Nyckelord: inskränkthet, småaktighet, provinsiell.

Vår kompis håller nog med om den världsbilden, och det var underförstått av hans uttalande att det är självklart att jag och min sambo tillhör den första gruppen. Det var också självklart att vi inte skulle känna annat än föraktfullt medlidande för den andra gruppen. Jag sa ingenting – ty vårt ”parförhållande” är i sin linda, och jag ville inte förstöra en fin söndagslunch med en debatt av den här magnituden.

Det är sant att min sambo och jag är utbildade, världsvana, internationella, och får nästan bara fördelar av att världens har blivit så pass öppen som den är. Men det betyder inte att jag är en del av den första gruppen. Det finns nämligen en till grupp, som jag vet har fler medlemmar än jag, men eftersom vi inte beskrivs som en sammanhållen grupp inte riktigt har lika lätt för att göra oss begripliga. Innan vi påbörjar en diskussion måste vi nämligen först övertyga personen som vi diskuterar med (från den första gruppen), att vi inte den sympatiserar med den andra gruppen. Så vi måste alltså göra upp med en hel svart-vit världsbild hos en person innan vi kan börja göra oss förstådda.

Så vad är det som gör att jag inte bekänner mig till samtliga av den första gruppens värderingar? Jo, det finns  värden hos den första gruppen som enligt mig rent artificiellt hör ihop, men som alls inte är nödvändiga konsekvenser av varandra.

Ta detta med ”öppenhet”, som är ett av nyckelorden för att beskriva den första gruppen. Om man är öppen för en sak, betyder det att man måste vara öppen för allt? Om man t ex är för fri handel, betyder det att man måste vara för fri invandring? Tidningar i allmänhet och The Economist struntar i att det är väldigt  olika saker och att det är fullt logiskt möjligt att vara för det ena och inte för det andra. Och vari ligger egentligen konflikten mellan att vara för ökat internationellt samarbete, och att prioritera sitt lands medborgare och värderingar framför andra länders medborgare?

Jag oroar mig främst över:

  • Att tilliten i svenska samhället kommer att minska kraftigt på grund av polisens förfall och politikernas inkompetens.
  • Den ökade korruptionen inom domstolsväsendet (se ledarsidorna.se).
  • Att motsättningarna mellan grupper ökar som både ett resultat av den politiska korrektheten som är fixerad vid etnicitet och att t ex Muslimska brödraskapet, Turkiet och Saudiarabien finansierar extrema rörelser (så gör även skattepengar).

Allt ovan är så oerhört korkat och hade lätt kunnat förhindras om folket inte varit så historielösa och naiva. Man har fattar inte att det samhälle vi har är ett lyckosamt och unikt undantag i världen, som kräver hårt arbete för att upprätthålla, inte minst på grund av att det kommer nya personer som inte har dessa värderingar med sig från sina länder. Jag vill verkligen inte ha mindre tillit och ökad korruption i Sverige. Det är en av de största anledningarna till jag ogillar Kina (mitt ursprungsland), jag klarar inte av det ineffektiva och inte minst otrevliga i att alla försöker sätta dit varandra hela tiden.

Slutligen vill jag inte påstå att klockrena ”grupp två”-människor inte existerar i någon större omfattning. Däremot vill jag påstå att människor som jag är fler än vad man tror.

Annonser

En filosofisk resa

På mina kvällskurser i filosofi för några år sen ställde jag mig frågan – varför finns det filosofer idag som tror att det finns ett etiskt system som är sammanhängande, och går att beskriva utifrån ett antal axiom? Och som dessutom passar med hur de flesta känner och inte ger orimliga konsekvenser? Man lär sig om massa system och om varför de inte är perfekta. Men varför tror en ateist idag att det skulle gå att finna ett? Om man utgår ifrån att det inte finns någon Gud och att våra etiska system är ett resultat av evolution så är det rimligt att detta system är enormt komplext och fullt av motsägelser. Det skulle vara ett system som går att beskriva, vilket absolut kan vara värdefullt att göra,  men att försöka hitta ett antal grundregler som allt bygger på? Konstigt att man ens försöker tycker jag. Jag ställde faktiskt frågan till en filosofidoktorand och han sa typ ”man måste ju försöka”.  Då är jag mer för ett pluralistiskt synsätt typ flera olika etiska system som hela tiden måste ställas mot varandra. Detta system torde vara bättre på att beskriva verkligheten.

För cirka ett och halvt år sedan blev jag trots detta frälst av rörelsen Effektiv Altruism (EA). Dess moraliska bas är utilitarism. Jag tänkte att om man ska välja ett etiskt system, så kan man lika gärna välja utilitarism. Det är okomplicerat, intuitivt i sin grundtanke och ger i alla fall ganska rimliga resultat om man räknar med de långsiktiga effekterna. Och om man dessutom tänker mer regelutilitaristiskt så blir det nästan pliktetik. Jag sökte något som kunde motivera mig att ge pengar till välgörenhet och EA var räddningen – man kunde inte rädda alla men man kunde i alla optimera det goda man fick för sina pengar. Sagt och gjort, jag blev involverad och gick även med i något som kallades för Evidensnätverket. Båda rörelserna byggde på rationalitet och alla som var med var akademiker som var rätt teoretiskt lagda. EA är i princip emot all typ av konventionell välgörenhet som baseras på endast känslor och älskar att slå hål på kampanjer som ”Ge bort en get”. Evidensnätverket försöker bara lobba för mer evidens i samhället (absolut inget fel med det, tror att de flesta skulle hålla med om att det behövs mer av det i nyhetsrapportering och kan även uppnås genom att man granskar politikers uttalanden i realtid t ex).

Tyvärr blev mitt engagemang kortlivat. Början på slutet var när jag läste en bok som heter The Righteous Mind, av Jonathan Haidt. I boken beskriver Haidt först att människor i första hand anpassar sina rationella  idéer efter sina känslor. Det fick mig att inse att även om det finns människor som genuint försöker leva rationellt, vilket är enda chansen att överhuvudtaget kunna besegra de känslomässiga impulserna, så är dessa människor försvinnande få.

EA:s bas, utilitarismen, är rätt kall och rationell av sig (även om de människor jag träffade där kändes väldigt godhjärtade allihopa, de hade perfekt balans mellan snällhet och rationalitet). Jag hade redan mina aningar om att EA inte skulle kunna locka till sig särskilt många medlemmar. Få vill ge pengar till någon de aldrig träffar eller kan i praktiken acceptera att en person i Afrikas är lika mycket värd som ens barns kompis som Peter Singer säger. Och om EA ändrar på sin ideologiska bas så skulle de troligtvis förlora de som dras till rörelsens akademiska utstrålning. Dessutom skulle de bli för vaga och som vilken välgörenhetsorganisation som helst.

Okej, inte bara det. Haidt delade in de värderingar som kan observeras i världen i ett antal subvärderingar (”Moral foundations”). Dessa är omsorg (i motsats till skada), rättvisa eller proportionalitet (i motsats till fusk), frihet (i motsats till förtryck), lojalitet (i motsats till svek), auktoritet (i motsats till subversion), renlighet eller helighet (i motsats till degradering).

Sammanfattning av det Haidt säger:

  • Människor har genetiska förutsättningar för att odla samtliga subvärderingar. Olika människor dras till dessa olika mycket beroende på gener och miljö .
  • Kulturer tar till vara på mer eller mindre av vissa subvärderingar (svensk kultur innehåller t ex inte så mycket auktoritet, renhet eller helighet men däremot mycket omsorg, frihet).
  • Västerländsk kultur är ovanlig jämfört med andra kulturer och innehåller i motsats till dessa extremt lite av renhet eller helighet, auktoritet, lojalitet (med undantag av konservativa i USA, i form av patriotism).
  • Konservativ i politik i USA är bättre på att ta tillvara hela spektrat av subvärderingar medan liberaler i USA bara bryr sig om omsorg i princip. Liberaler bryr sig alltså inte om auktoritet, lojalitet, proportionalitet/rättvisa och tycker i allmänhet att dessa värderingar är förlegade och tyder på dumhet och intolerans.

Haidt uppmanar med detta till ödmjukhet från liberalers sida. Han är själv liberal (i amerikansk kontext) men har i samband  med sin forskning insett att det inte är så självklart att man är korkad om man patriot, vill sätta dit fuskare eller ser upp till auktoriteter. Åtminstone har dessa värderingar varit till nytta i samhällen förr i tiden och det är inte självklart att de inte är helt onyttiga även i det moderna samhället. Haidt menar också liberalerna bör lära sig av konservativa när de använder sig av ett bredare spektrum av subvärderingar och därmed har möjlighet att använda sig av folks känslor på flera sätt. Rationalitet är begränsat när det kommer att övertyga människor.

I boken har han flera exempel på hur han bevisar att idéer om renlighet/helighet även är en värdering hos människor som inte har detta i sin kultur. T ex så har även vissa liberaler svårt för tanken att spola ner en amerikansk flagga i toaletten men kan inte förklara varför. Då kan de dra till med t ex att det är fel för att det kan bli stopp i toaletten. Fast egentligen är det renlighet/helighetsgenen som det rycker i hos dem.

OK, så på ett personligt plan fick det mig att inse följande:

  • Västvärlden har kommit väldigt långt men kanske ska man vara försiktig med att helt överge  auktoritet, lojalitet, proportionalitet/rättvisa, helighet… alltså det kan bli en backlash om man trycker för hårt.
  • Jag blir inte längre lika provocerad av människor som spontant uttrycker ärkekonservativa tankar*. De här värderingarna var ju i alla fall värdefulla för mänsklighetens överlevnad… det är egentligen mer otroligt att ha övergett dem.
  • Etiska system är för diversifierade och beror för mycket på personlig läggning för att jag ska kunna stå för ett enda, ganska extremt system.

Okej, så jag är tillbaka på att inte tro på ett enda system. Jag tror på flera, och att vi hela tiden måste väga dem mot varandra. I politik kanske vi måste hela tiden ta hänsyn till alla dessa subvärderingar, även i västvärlden. Som de flesta icke-konservativa insett nu så är var striden inte över. De konservativa tankarna är på frammarsch igen och det beror nog delvis på att man länge har förkastat dem som så dumma att de knappt ens behöver bemötas. Det var ett misstag. Konservatismen har dessutom känslorna på sin sida.

* Jag är ju aningens konservativ själv men egentligen bara jämfört med andra svenskar. Jag har inga problem med abort eller homosexuellas rätt att gifta sig. Jag bryr mig heller inte om när folk är promiskuösa eller skiljer sig. Kanske är jag bara mest för långsamma förändringar generellt för att jag tycker att det verkar klokast. Eller kanske är jag t om bara i ständig opposition och skulle vara mer liberal om samhället var mer konservativt? Jag gillar bara inte hyckleri eller när alla drar åt samma håll.

Sverige tvingas definiera sina värderingar

Kan en stat undvika att stå för några värderingar alls? I multikulturalismens anda så säger vissa nej – staten ska inte favorisera vissa värderingar, t ex svenska eller kristna värderingar, framför andra. Är det en princip som håller hela vägen?

Ta t ex giftermål. Att man och kvinna ska gifta sig är i grunden ett kristet synsätt. Fr om 2009 kunde man gifta sig samkönat både borgerligt och i Svenska Kyrkan, vilket i och för sig är okristet, men det bygger fortfarande på tvåsamhet. Det viktiga här är att staten gör giftermål mellan två människor till något officiellt, med relaterade juridiska konsekvenser. Med detta visar staten, att det är tvåsamhet som är den officiella, och indirekt mest självklara relationen. Detta är såklart inget som staten har ”bestämt” uppifrån utan som varit en tradition länge. Men staten stöttar hursomhelst den här traditionen, eller värderingen om tvåsamhet.

När Centern förut föreslog i sitt partiprogram att månggifte skulle vara lagligt, så hånades det av många. Vi är nog inte riktigt redo för det än. Fast om man är riktigt liberal så borde man kanske tycka att giftermål inte är något som staten ska ägna sig åt att definiera överhuvudtaget. Man kan ha en stat med minimala värderingar i form av nattväktarstaten.  Men än så länge finns inga nationer i närheten med en sån form, och staten tar fortfarande hand om inte bara giftermål, utan även massor av andra skattefinansierade saker t ex skola, bibliotek och – badhus. Och hur man driver verksamheter på kommer alltid att signalera vissa värderingar.

Vidare då till det här med reserverade badhustider för kvinnor. Gemensamma badtider implicerar att män och kvinnor ska kunna vistas lättklädda i samma miljö utan problem. Jag har fått intrycket att Sverige har tagit steg tillbaka när det kommer just till detta med sexualiserandet av kroppar. Jag som som växte upp i Sverige på 90-talet med invandrarföräldrar blev alldeles chockad när jag fick höra att bland mina medelålders kollegor var det normalt att basta naken med kompisar av det andra könet. Det är inte lika vanligt numera vad jag kan se. Det är en enorm förändring som hänt på bara 10-20 år.

Vissa etniskt svenska kvinnor har stöttat förslaget om separata badhustider för kvinnor med, att de också tycker att det är skönt att kunna bada fritt från män. Och att det även är bra för dem som har haft bröstcancer eller helt enkelt bara för de som inte vill visa upp sina kroppar inför det motsatta könet. Men då finns säkert massa män som också skäms över sina kroppar, borde de inte också få ha separata badtider? Och lesbiska kvinnor kanske skäms över sina kropp inför andra kvinnor? Var drar man gränsen, är det inte bättre bara att stå för att man inte ska skilja så mycket mellan könen, för det är något som Sverige klarat av, fram tills nu?

En annan invändning mot förslaget är att det hela kan kännas lite uppförstorat. Är verkligen två timmars kvinnobadtider per vecka något att tjafsa om? Vi kan väl vara ett jämställt land ändå? Tja – nånstans måste man ju dra gränsen. Och detta verkar vara en naturlig gräns eftersom många helt plötsligt blir väldigt upprörda. Sluttande plan-argumentet är ingen naturlag, men just i detta fall tror jag det gäller. För det finns grupper i vårt samhälle som är mer intresserade av att behålla sin kultur, som gärna vill ha ett Sverige anpassar sig för dem. Det är rimligt att tro att, för varje steg vi ger efter, så hamnar debatten på nästa nivå. Om man ger efter i ett fall och tummar på en princip, ja då är det svårt att inte ge efter för nästa grej, som också bygger på samma princip.

Den tredje invändningen, som jag i och för sig tycker är mer rimlig, är om inte fördelarna  ändå uppväger nackdelarna med detta. Det kanske är stärkande för dessa invandrarkvinnor att i alla fall få lära sig simma och kanske kommer de närmare det svenska samhället genom det. Även om man inte anser att det nödvändigtvis är Sveriges ansvar att tillgodose deras religiösa och traditionella behov så kan det rent utilitaristiskt vara en bra grej. Det är den enda bra invändningen jag kommer på.

Iaf, fler argument mot att tillåta kvinnobadtider:

– Vilka ska få bestämma: Varför ska man anpassa sig till just vissa personer från Mellanöstern? Skulle man låta ortodoxa judar få diktera och ändra på hur badhus bedriver sin verksamhet? Och det är ju knappast så heller så att alla personer från Mellanöstern eller heller alla muslimer tycker detta är ett problem.
– Dubbelmoral: Sverige har enormt höga standarder för jämställdhet när det kommer till vita personer men man verkar tycka att i andra kulturer är det okej att vara lite långsammare. Kanske går det så långsamt att man inte ens man behöver bry sig om det. Jag som många andra tycker att det finns något nedvärderande i att tro att kvinnor och män från Mellanösternkulturer inte kommer att fatta det här med jämställdhet under överskådlig tid. Sakine Madon påpekade rätteligen att värderingar är något som kan ändras hos folk när de flyttar till ett annat. Och jämställdhet är något som kan uppskattas universellt, inte bara av svenskar.

En väldigt positiv sak med denna debatt är att den tvingar svenskar att definiera vilka vi  är. Man kommer också att inse att ens värderingar inte är något självklart för alla. Detta är man inte van vid att behöva göra, och vi trevar oss fram. Men jag tycker att det går framåt!

Vill man ens ha högpresterande invandrare?

Ni minns väl flyktingarna som vägrade kliva av bussen och när det uppstod kognitiv dissonans i mångas huvuden. Va, är inte alla flyktingar jättefattiga? Har de också iPhones?

Jag tror att det finns en allmän bild inte bara av flyktingar, utan även invandrare, att de har sämre förutsättningar och att de därför behöver hjälp. Alltså alla invandrare och flyktingar.

Mina föräldrar var en del av en grupp av akademiska kineser som kom till Sverige i slutet av 80-talet. Då skickade Kina faktiskt iväg utvalda toppstudenter och gav dem bidrag för att studera utomlands ett tag, för att sen åka tillbaka till Kina för ge tillbaka kunskapen till landet (nästan ingen åkte tillbaks).

Denna grupp stör knappast någon. De är riktiga plugghuvuden och jobbar nästan samtliga inom svensk som forskare eller ingenjörer. Många är inte så bra på svenska och därmed blir de sällan projektledare eller chefer (finns undantag). Hade de jobbat kvar i Kina hade de nog blivit chefer allihopa nästan men språket är en barriär i Sverige. Så de är en riktig kassako för Sverige, samtidigt som de inte snor till sig några bra positioner.

Det gör däremot deras barn (min generation) som både kan språket och fått pluggivern i modersmjölken. I vår grupp har i princip samtliga pluggat på Handels, KI eller KTH. KTH är minimum och inget speciellt. Som bekant sker detta fenomen även i USA och Kanada och kineser är helt överrepresenterade på jurist-, läkar-, ekonomi- och ingenjörsutbildningar. Vad jag kan se så är iranier överrepresenterade de också, på KTH i alla fall.

Kineser är inte bara strävsamma och duktiga, de är också sparsamma. Detta betyder att det inte är svårt för kineser att köpa dyrare boenden i t ex Djursholm eller innerstaden.

Toppjobb och bostäder i attraktiva områden är begränsade resurser så man tränger ut ju etniskt svensk medelklass. Angående toppjobben så är i Sverige kineserna ganska välintegrerade i alla fall och jag tror inte att det finns risk för att man i maktställning gynnar sin egen grupp på samma sätt som det finns risk för i USA eller Kanada (där asiater umgås till stor del med andra asiater).

Jag undrar om inte en typisk etnisk medelklassvensk hellre vill ha fattiga bidragsberoende invandrare som upprätthåller ens självbild av välgörare snarare än massa högpresterande kineser och iranier som snor ens jobb? Det är förstås inte ekonomiskt rationellt att vilja ha fler bidragsberoende men egot är ju inte rationellt.

Jag känner mig förövrigt lite taskig nu som antar att mycket av den svenska välviljan beror på ego. Men jag måste säga att den faktaresistenta migrationsdebatten de senaste två åren har fått mig att dra slutsatsen att det enda som kan göra att folk håller sig fast vid helt bisarra åsikter är att deras identitet och ego bygger på det. Som Tino Sanandaji skrev: ”Goda människor behöver inte ljuga”. Om man är god och vill man hjälpa på riktigt, så borde man inte vara för av att skära ner på biståndet för att bekosta asylprocesser och asylboenden i Sverige. Man borde vara för asylprocesser på plats så att inte massa människor behövde riskera sina liv för att komma hit. Man borde vara för att hushålla med resurser så man kan hjälpa så många som möjligt. Nej, jag tror att många höll fast vid principen om hög flyktinginvandring för att de ville framstå som goda, inte för att de var det. Det är tyvärr min cyniska slutsats. Kanske gäller den slutsatsen främst journalister och politiker och kanske var vanligt folk manipulerade av media. Men det är ändå inte täta skott mellan politiker och folket som valt dem.

Fixering vid ras

Ibland känns invandringsdebatten lika rasfixerad som kulturen i Brasilien, där en svart doktor är lika mycket värd som en halvvit hantverkare (eller något sådant). På något sätt så kan man inte diskutera praktiska och ekonomiska frågor utan att röra vid detta med ras. Jag tycker att man borde kunna diskutera dessa saker utan att hamna i rasdiskussion.

Jag vet inte om fixeringen vid ras betyder att många faktiskt ÄR smygrasister egentligen, eller om man bara fortsätter tycka att det är bekvämt att debattera mot eugenik fastän frågeställningarna idag är helt andra (kultur, identitet, socioekonomiska skillnader mellan grupper, utsatta områden). Jag gissar väl att det är både och.

När Hanif Bali, född i Iran och examinerad från Handels i Stockholm, försökte diskutera migration så fick han emot sig ett flertal twittringar som, bland mycket annat otrevligt, hävdade att han var en husblatte. Vid såna tillfällen känns det som att vissa delar av migrationsvänlig vänster är de som egentligen är fixerade vid ras.

Sålunda är det viktigare vem som säger det än vad som sägs. Jag kommer från Kina så är inte längst ned på skalan men tillräckligt rasifierad för att våga uttala mig mer om invandring än etniska svenskar. Det spelar ingen roll i Sverige att min familj tillhört utbildad medelklass från storstan sen flera generationer tillbaka. Jag representerar först och främst ras. Jag kan förstås alltid dra till med att svenska män objektifierar mig som underdånig asiat (vilket vissa har gjort, men jag upplever inte som att det påverkar mitt liv nämnvärt). Om jag berättar det förväntar jag mig 100 % förståelse av omgivningen. Fast egentligen känner mig förstås inte ett dugg underlägsen. Detta är för att jag är mer fokuserad på klasstillhörighet vilket jag faktiskt tror styr ens identitet och värderingar mer än ras.

Okej, självklart finns människor som bryr sig väldigt mycket om just detta med just etnicitet och hudfärg. Gör man det kan man nog nästan kallas för nästan rasist, eller kanske tycker man bara att det roligare när hela grupper har ett distinkt utseende. Men även om rasism fortfarande är relevant, så tycker jag inte att det är det som är det mest relevanta i dagens debatt. Problemet handlar ju om hur vi ska leva tillsammans – och där är värderingar och kultur mycket viktigare.

Invandrare som invandrare

En sak som jag har reagerat på med invandringsdebatten är att vissa har problem med att skilja på asylsökande och invandrare i allmänhet, samt folk från väldigt olika länder. Det är en homogen massa av icke-svenskar och du är antingen för eller emot dem. Men vad har en KTH-doktorand från Iran gemensamt med en analfabet från Somalia? Jag tror att klasstillhörighet, utbildning, och kultur är mer avgörande för integration och jobb än deras hårfärg.

Jag såg en artikel som delades på Facebook. Den berättade om en etniskt svensk kvinna som hade åkt till Iran och cyklat långa sträckor, syftet var att minska sina fördomar. Hon fick massor av beröm i kommentarerna. För det första förstod jag inte varför hon inte bara pratade med några av de tusentals iranier som redan bor i Sverige, för att minska fördomarna. Det vore mycket billigare. Och Iran…? Min kompis var på semester i Iran. Iranier med svenskt medborgarskap åker hela tiden tillbaka till Iran för semester. Ja, det är en diktatur, och du kan inte gå runt i korta jeansshorts, men det känns ju som ett stabilare och modernare land än många andra länder i regionen. Det är som att hon ville till ett land i Mellanöstern och tänkte att hon skulle minska sina fördomar mot araber med svart hår. (Och så väljer hon ett land där folk inte ser sig själva som araber.) Folk i kommentarsfälten tyckte att hon var enormt modig. I intervjun med hennes pappa så var han orolig för att hon skulle bli misshandlad och våldtagen i Iran. Hon lät förvånad över att de flesta var trevliga och inte aggressiva mot henne. Är det här kunskapsnivån hos vanligt folk?

Okej, det verkar i praktiken orealistiskt att begära att svenskar ska sätta sig in i skillnaden mellan alla invandrares ursprungsländer. Man vill ju bara vara snäll och tolerant, inte faktiskt behöva anstränga sig och lära sig något. Det förstår jag faktiskt. Men hur kan man debattera migration på ett intelligent sätt om man inte vet vilka migranterna är?

Farliga idéer

Ibland pratar man om farliga idéer, typ fascism eller kommunism.

Det verkar dock som att idéer i sig själva inte kan skapa förändringen, utan de rätta förutsättningarna i övrigt måste finnas. Även om jag tror att det är enormt komplext att förutsäga exakt vad som måste finnas i övrigt. Men själva idéernas utformning verkar också kunna påverka vilka händelser som kan utlösas.

De idéer som betonar vikten av renhet är mer läskiga enligt mig. Ännu läskigare eftersom jag känt en viss dragning mot den här typen av idéer. Det sammanfaller väldigt bra med att jag ingenjör, logisk och gillar rena och perfekta system, men jag lockas av tanken på att ”starta om” och ”göra rätt från början”.

Men på äldre dar har jag blivit mer konservativ. Jag tycker numera att det är betydligt visare och säkrare att göra saker långsamt. Detta då den här typen av idéer som bygger på stor förändring så enkelt legitimerar våld. Eftersom resultatet kommer att bli så perfekt så är det okej att offra mycket för den. Ibland blir nästan själva idén viktigare än de människor den var till för att gynna. Detta är farliga tankar. Men vi som tycker så här måste tillåta andra att tänka dem, fast ständigt debattera mot dem. De kommer att finnas där i alla fall, och de kommer alltid att ha en stark dragningskraft.

Relativism – bra eller dåligt?

Det postmodernistiska tänkandet syftar i allmänhet till att riva ner det etablerade. Låt oss för det första anta att det går att riva ner allt som är etablerat, och att sociala beteenden som beror av evolution (som visar sig i form av traditioner, grupptänkande, lojalitet mot auktoriteter etc) inte påverkar människor så mycket som de visat sig faktiskt göra. Även om det skulle gå rent praktiskt så är den relativistiska tanken inte alltid så ärlig i sitt uppsåt. För när man rivit ned det etablerade, så nöjer sig inte ofta relativisterna så, utan syftet är ofta ett sätt att skapa ett perfekt nytt etablissemang från ruinerna av det gamla. Det som är hycklande är att detta nya etablissemang inte tillåts ifrågasättas på samma sätt som man ifrågasatte det forna etablissemanget. Det är min åsikt att långsamma förändringar istället för revolutionära skapar mer robusta förändringar och minskar risken för våld.

Jag är egentligen inte helt och hållet emot att ständigt ifrågasätta sanningar. Grundtanken är god och ödmjukhet borde vara resultatet av att tänka relativistiskt. Dock förordar jag en mjukare form av relativism som inte river ner alla etablerade sanningar, utan snarare försätter oss i ett ödmjukt tillstånd och gör att vi ständigt ifrågasätter våra egna tankar – utan att för den sakens göra det lätt för oss själva och säga ”äh, det finns ändå ingen sanning så det är ingen idé att jag tänker mer på det här! och du kan inte ha mer rätt än jag!”. Att det är svårt att hitta en sanning betyder inte att det inte finns mer eller mindre genomtänkta idéer.  Det är helt enkelt inte allt eller inget.

”Det finns ändå ingen sanning”

Detta fick jag höra från en person på jobbet, när vi debatterade huruvida västvärldens dominans var bra för världen eller inte.

Intressant nog är det nästan alltid personer med åsikter som lutar åt vänster som hävdar detta, att det inte finns någon sanning. Det är egentligen ett sätt att säga: Tro inte på vad västvärlden hävdar, om att det står för rättfärdighet och sanning, och de har ingen rätt att kritisera t ex Ryssland eller Kina för deras ofria press. Det finns ingen sanning, ingen objektivitet, och all information är manipulation. Slutsatsen blir att alla är lika goda kålsupare – västs demokrati och fri press är lika hycklande, falsk och manipulativ som rysk press eller kinesisk press.

Nästa gång ställer jag kanske motfrågan: om det inte finns någon sanning, vad bygger då dina åsikter om att kapitalismen är dålig på, att USA är ett avskyvärt land, att för att förändring ska ske måste en revolution äga rum? De bygger ju ändå på vissa fakta – som det du läser om USA:s brott mot mänskliga rättigheter, om västvärldens utnyttjande av fattiga länder. Om detta inte är fakta utan manipulation, då är ju du själv manipulerad. Varför ska jag lyssna på någon som är manipulerad?

Fast egentligen är det förstås ett mer sätt att diskreditera västvärldens värderingar, än att själv se bra ut. De struntar nog faktiskt egentligen i om man säger att de i såna fall också är lögnare, det viktiga är att visa att västvärlden också bygger på en lögn och förstöra motivationen för att upprätthålla dess värden.

Men det finns såklart skillnader mellan ett demokratiskt (och i det inkluderar jag även demokratiska värderingar typ fredligt sätt att lösa konflikter på, respekt för individen och mänskliga rättigheter) och en korrupt diktatur. En viktig skillnad är att det i västvärlden ändå finns ett ideal om att hitta sanningen. Alla människor är mer eller mindre ”biased”, men det är inte samma sak som att medvetet ljuga och manipulera. Och det är faktiskt en skillnad mellan att bli fängslad eller inte om man t ex skriver något i en blogg som är obekvämt för makthavarna. Alla som inte förstår detta har nog aldrig varit i närheten av att drabbas av det, och det de hävdar, att alla är lika goda kålsupare, är ett hån mot de som faktiskt försöker förändra något i Ryssland, Kina och andra korrupta länder.

Dock är jag i allmänhet emot att vanliga personer på ett bekvämt sätt pekar finger mot länder utan demokrati. Det är lätt att stå för ett systems förträfflighet när det redan är på plats, och man inte behöver anstränga sig så mycket för att upprätthålla det. Det är historielöst att tro att demokrati kommer smärtfritt, revolutioner skördar alltid offer. Framförallt är det lätt att be andra offra sig. Störtar man en diktator är dessutom chansen för att den efterkommande ledaren också blir en diktator väldigt stor. Jag tror att det bästa är långsam förändring och inifrån landet. Inte bara är det svårt att införa demokrati, olika länder har olika förutsättningar för att acceptera det. Det finns ju en viss relation mellan vad för sorts ledarskap ett land har och vad folket vill ha. I Egypten vill t ex majoriteten ha sharialagar. En genuin demokrati måste också underbyggas av demokratiska värderingar hos folket. Det är svårt att tvinga på uppifrån något som är alltför annorlunda från det som folk verkligen vill ha.

Självklart är det på ett sätt bekvämt för mig att tänka på detta vis eftersom det innebär att vi i västvärlden inte behöver göra lika mycket åt andra länders problem, men samtidigt undrar jag vad de som ropar på revolution å andra länders vägnar egentligen offrar. Jag misstänker att vissa av dem mår bra av att peka finger åt andra och känna sig mer upplysta. Dessutom kan jag underbygga min attityd empiriskt – västvärldens track record av att hjälpa andra länder och stötta rebellgrupper är inte så bra. Ofta för att engagemanget är begränsat och att man då riskerar att lämna dessa länder i sticket, i ett kaos man själv hjälpt till att skapa. Dessutom förstår man ofta inte landet tillräckligt bra för att utföra förändringen med finess. (Jag är medveten om att avsikten med att västvärldens engagemang hos andra länder främst sker av realpolitiska och ekonomiska skäl men är inte tillräckligt insatt i det. Det verkar i alla fall rimligt att sådana krafter styr mer än de ideologiska, även om de ideologiska skälen används för att legitimera dessa handlingar.)

Sålunda irriterar jag mig på idén om att det inte finns någon sanning och tycker att visst går att försvara västvärldens värderingar, samtidigt som jag tycker att man bör tänka efter lite innan man lättvindigt predikar dessa värderingar inför andra länder. Det räcker med att försvara sig och föregå med gott exempel.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑